Oj, nu har det gått väldigt lång tid!

Det går sisådär för mig, både upp och ned!

Arbetet känns riktigt bra, jag börjar känna trygghet i min roll på arbetsplatsen. Jag ser själv att jag gör tydlig nytt och jag har fått en del beröm - det känns riktigt bra! Tycker inte det känns jobbigt (vilket jag tidigare har gjort oavsett om jag trivts eller ej, säkert en del av mina problem) utan mer roligt och jag längtar till nästa arbetsdag :)

Motionsmässigt så får jag en hel del gratismotion via jobbet, det har varit bra nu speciellt då jag varit så förkyld och inte kunnat gymma. Men jag har orkat gå promenader och fått rörelse ändå. På måndag ska jag prova ett lätt pass på gymmet för att se hur det känns,har fortfarande lite jobbigt i bröstet, men ska vara försiktig!

Maten då... Ja, min ständiga stötesten... Jag vet i sjuton hur jag ska få till det så där bra som jag VET att jag kan, men helt ärligt efter ungefär två till tre dagar efter att ha skött mig jättebra, ändå trillar dit. Ibland går det av bara farten och ibland medvetna val... Förstår inte hur svårt det ska vara, för jag gillar ju mitt nyttigare jag och känslan i kroppen då jag sköter mig, men ändå... Och jo, jag har ändå kommit en bit på väg och är inte på botten, men jag är inte så bra som jag borde kunna vara, och det retar mig.

Men jag fortsätter kämpa på och hoppas mina spärrar ska släpppa. I veckan ska jag till nya kuratorn, och jag ska höra om vi inte kan prata lite om detta med. Hon är inte nischad mot matproblematik, jag ska gå till henne via endometriosmottagningen, men problemet i sig borde väl kanske ändå kunnas får lite input? Jag hoppas det, för jag klarar det inte själv! Och sambon, som i sig är världens bästa, men han är för nära, jag blir som en trotsig barnunge om han, även om jag bett om hjälp, försöker hjälpa...

Mm, man är ju lite störd sådär

Så så är läget med mig!

Jag har som mål att skriva två till tre gånger i veckan, har sagt det förr, men ja, jag måste försöka, det hjälper ju att hålla lite struktur!